Rummet i jorden
Övrigt
Prolog, 2 juli
Den första morgonen som Kim Ribbing klev ut på trappen till sitt nyligen införskaffade hus, fick han syn på ett rådjur. Det stod i skogsbrynet bakom staketet som kringgärdade tomten och betraktade Kim med lyftat huvud. Rådjuret flyttade sig inte när Kim långsamt gick nedför trappan och fortsatte över gräsmattan tills han kunde knyta händerna runt staketets spjälor.
De stod fem meter från varandra, människan och djuret. Som gemensamt hypnotiserade såg de in i varandras ögon. Kim hade aldrig hyst någon speciell kärlek till djur, men nu fanns det en kontakt som stillsamt fascinerade honom. Det var som om han och rådjuret i tystnad stod och utbytte information om varandras liv. Under ett svindlande ögonblick tappade Kim greppet om sin identitet och såg sig själv utifrån, genom rådjurets ögon.
Sedan var det som om en hinna gled ner. Kontakten bröts och det var bara Kim Ribbing som stod på sin tomt och tittade på ett märkvärdigt oskyggt rådjur. Även rådjuret tycktes märka av förändringen, fnös till och avlägsnade sig sakta med den vita rumpan guppande.
Mötet kom till stånd även nästa morgon, och morgonen efter det. När Kim kom ut på trappen med sitt morgonkaffe, stod rådjuret och väntade på honom. Kim ställde då ifrån sig sin kaffekopp och gick fram till staketet. Under någon minut trädde han och rådjuret in i relationen och under den minuten var Kim helt och hållet närvarande och kunde höra världens hemliga pulsslag. Sedan bröts kontakten och världen blev bara värld.
På den fjärde dagens morgon vaknade Kim av en ekande smäll. Julia Malmros hade stannat över natten och sov lugnt vidare i hans säng medan Kim klev upp och satte igång kaffebryggaren med en oro i bröstet. När kaffet var färdigt tog han med sig en kopp ut på trappen.
Det var som han befarat. Rådjuret befann sig på sin vanliga plats, men det låg ner. När Kim skyndade bort till staketet, såg han att rådjurets hals var söndersliten av en kula. De svarta ögonen blickade upp mot en död himmel.
Kim såg sig omkring. Ingen jägare syntes till. Någon hade skjutit rådjuret på skoj, eller i vrede över att det nafsat på fel jordgubbsplantor. Kims nävar slöts hårdare kring spjälorna och han kände ett sällsynt stickande i ögonen.
Det fanns trots allt vackra och oskyldiga saker i världen, sådant som det var möjligt att upprätta en relation till utan att behöva frukta för att bli sårad. Och så fanns det människor som skadade och dödade bara för att de kunde och hade lust. För att deras håg stod därtill.
Det var medan Kim stod och stirrade in i rådjurets blanka, döda ögon som han slutligen bestämde sig för att kidnappa doktor Martin Rudbeck.
