Dump
Novell
Där var den igen. Efter att Tilda stängt ner de många webbsidor som Chrome oförhappandes hade spottat ur sig, återstod bara en. En kolsvart rektangel utan adress eller "avsluta"-knapp. De tidigare gånger som rektangeln dykt upp hade Tilda tvingats starta om datorn för att bli kvitt den.
Hon blev sittande och stirrade på det mörka hålet som hade öppnats på hennes skärm. Det var som om ett sug utgick ifrån det och höll hennes blick fången. Utan att väga för eller emot, gjorde hon det som hon inte gjort de tidigare gångerna: hon förde pekaren över hålet och dubbelklickade.
Det svarta expanderade och tog hela hennes skärm i besittning så att det såg ut som om datorn var avstängd. Inte ens cursorn syntes till, så på måfå drog Tilda fingrarna över styrplattan och dubbelklickade än här, än där. Ingenting. Hon tryckte på "Esc" utan resultat.
Hon var på väg att stänga av datorn manuellt, när en tanke slog henne: att det var en ljudfil. Tilda brukade ha ljudet avstängt när hon gjorde sina läxor för att inte bli störd av plinganden och lockrop från sociala medier. Nu satte hon på ljudet igen. Ingenting. Inte så mycket som ett statiskt brus hördes från datorns högtalare.
Tilda skakade på huvudet och lutade sig fram för att komma åt avstängningsknappen. Då hörde hon det. Hon drog upp ljudet till max och la örat mot datorn. Jo, hon var säker. Svagt och som från långt avstånd hördes inuti högtalaren ljudet av någon som andades.
Med ett ryck drog Tilda tillbaka huvudet och blängde på den svarta skärmen. Två gånger hade föregivet jämnåriga som hon chattat med visat sig vara troliga pervogubbar som ville ha bilder på både det ena och det andra. Kanske hade någon tagit kontroll över hennes webkamera och satt och hetsade upp sig medan han snuskglodde på henne? Tilda smällde igen datorn.
Hon tittade ut genom fönstret och såg sin mamma räfsa löv på tomten. Sedan skilsmässan hade det kommit något tungt och mekaniskt över hennes rörelser, som om hon bara gjorde sin plikt genom att fortsätta släpa sig fram mellan dagarna. Pappan hade fullt upp med ny familj och hörde sällan av sig. Lägg till detta att Tilda hade börjat att rispa sig med nålar och alltså var en prime candidate för att bli groomad av något gubbslem. Hon var medveten om det och just därför var hon extra försiktig.
När pulsen hade lugnat ner sig, tänkte Tilda tillbaka på ljudet av andningen. Den hade inte låtit ... gubbig. Alltför ljus och liksom liten. Om hon tvingades gissa skulle hon säga att det rörde sig om en person i hennes egen ålder och troligtvis en tjej. Hon öppnade datorn igen och la örat mot högtalaren.
Jo. Definitivt en yngre människa. Men varför hade någon bemödat sig med att framställa en websida som bara innehöll en tonårings andning? Kalla fingrar strök över Tildas nacke när hon tänkte att det var ett spöke hon hörde. Någon som befann sig i dödens eviga mörker, koncentrerat till en svart rektangel. Det var givetvis helt wack, men det fanns verkligen något spöklikt med det mjuka, rytmiska ljudet som trängde upp ur hennes dator.
Tilda pressade örat hårt mot högtalaren och förslöt det andra örat med pekfingret. Andningen blev tydligare. Den var lugn och jämn som hos någon som sov. Tilda var på väg att lyfta på huvudet när ett nytt ljud tillkom. Ett ord. Sa den ... sa den verkligen ...?
Tilda rätade på sig och stirrade på den svarta skärmen medan pulsen återigen började att rusa. Den som befann sig där inne, på andra sidan, hade sagt hennes namn. Andningen hade upphört under ett par sekunder och sedan hade en tjej klart och tydligt viskat: "Tilda ..."
För säkerhets skull gick Tilda och hämtade en bit kirurgtejp som hon klistrade fast över området där hon visste att kameran satt. Sedan satt hon med hårt sammanflätade fingrar och tittade på högtalarens prickmönster som om hon stirrade ner i en avgrund med samma mörka sug som rektangeln nyss. Det fanns någon där inne. Någon som visste vem hon var och som kallade på henne.
Tilda gned sig i ögonen och lutade sig sedan fram och la örat mot högtalaren igen. Andningen hade kommit närmare. Tilda blundade och försökte föreställa sig rummet där den som andades befann sig, men det enda hon såg var mörker.
"Tilda ..."
Rösten var närmare nu. Vad skulle hon göra? Svara? Det verkade ju inte vettigt, ändå öppnade Tilda sin hopklibbade mun och sa: "Ja?"
"Rör vid mig ..."
Tilda rätade på ryggen och glodde misstänksamt på högtalaren. Det här kunde man ju ana vartåt det barkade, som mamma brukade säga. Det var helt sanslöst vad många äckel det fanns som simmade runt mellan nätets maskor. Men det var ju en ung tjej? Rösten hade gjort det ännu tydligare. Om det handlade om en jämnårig så var det ju inte pervosnusk på gång. Eller? Kanske någon som förställde rösten?
Rör vid mig.
Vad menade hon? Genom smalnade ögon såg Tilda på högtalaren. Hon gjorde en skeptisk grimas och strök sedan över den med pekfingret. Rösten som trängde ut var nu så nära att Tilda inte längre behövde lägga örat intill: "Rör vid mig ..."
Tilda lyfte blicken mot skärmen och såg att den hade förändrats. Den var fortfarande svart, men svärtan hade ändrat karaktär. Där den tidigare hade varit död och kall var den nu liksom mjuk, sammetssvart och den hävde sig hypnotiskt ut och in i samma rytm som andning.
"Tilda, rör vid mig..."
Med vidöppna ögon och flåsande genom näsan, sträckte Tilda ut sin hand och lät flatan vila mot skärmen. Hon blundade. Det svindlade till i hennes huvud, något ändrade läge och hon föll med en sådan plötslighet att det sög till i magen.
När hon slog upp ögonen befann hon sig i bläcksvart mörker. Det enda ljuset kom från en rektangulär skärm några meter bort. När Tilda gick fram till den såg hon att den var ett fönster som visade hennes rum. Det var sin egen datorskärm hon tittade ut igenom och framför skärmen satt hon själv, eller snarare en version av henne själv.
Den andra Tilda, den som hon hade bytt plats med, hade själlösa ögon och stela läppar. Hon log ett glädjelöst leende mot Tilda.
"Vad har du gjort?" skrek Tilda. "Släpp ut mig härifrån!"
Den andra Tildas blick lyftes från skärmen och när hon tittade ut mot trädgården kom det ett hungrigt uttryck i de döda ögonen. En obehagligt smal, rosa tunga for ut och strök över läpparna.
"Nej!" skrek Tilda. "Du får inte!"
Den andra Tilda kastade en sista kall blick på Tilda. Sedan stängde hon skärmen. Det blev mörkt.
