Efterord 2 till Låt den rätte komma in
Efterord
Tolv år har gått sedan den där vårdagen då Jan-Erik Pettersson på Ordfront ringde och sa att han var intresserad av manuset jag skickat in till dem, ja, han ville rentav publicera det.
Just då arbetade jag på ett fritidshem. Efter ett antal någorlunda framgångsrika år som ståuppkomiker och ytterligare några år som författare av monologer till andra och mer kända komiker, hade både engagemangen och skrivuppdragen börjat att sina och gick inte längre att försörja sig på.
De senaste åren hade jag och Mia, min hustru, huvudsakligen levt på hennes lön. I desperata försök att bidra till hushållskassan försökte jag mig bland annat på en ståuppturné i ett antal Folkets hus. Jag spelade på fyra stycken och det kom sammanlagt trettio personer. Vi hade dåligt med pengar. Rullade våra cigarretter och bryggde vårt vin själva, åt oproportionerligt mycket kålrötter.
Nå, vi var lyckliga ändå, men i samband med att vår son skulle börja skolan behövde vi fatta ett beslut. Min far hade drunknat några år tidigare och vi hade ärvt hans hus. Vi hade inte råd att hålla oss med två bostäder och pappas hus förföll (det är förebilden till "Smäcket" i Människohamn). Därför flyttade vi från Vingåker till Rådmansö sommaren 2002.
I brist på andra uppdrag hade jag under det senaste året ägnat timmarna då vår son var hos sin dagmamma åt att plita ihop en roman. En vampyrroman som utspelade sig i Blackeberg och som jag kallade Den ende vännen. Jag var aldrig nöjd med titeln och innan jag skickade den till förlag under vintern 2001 ändrade jag den till Låt den rätte komma in.
Jag hade tre manuskopior och dessa la jag i tre kuvert som jag skickade till de tre största förlagen tillsammans med ett kort följebrev. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Jag insåg att en vampyrroman på svenska som utspelade sig i en förort till Stockholm var något mycket ovanligt eller rentav unikt, men jag visste inte om detta var något bra eller något dåligt.
Dåligt, skulle det visa sig. Inom ett par månader hade jag fått tillbaka samtliga tre manus, alla med ett refuseringsbrev med standardformuleringar på ett par rader av typen: "Vi har för närvarande inte plats i vår utgivning, men tack för visat intresse." Inte ett enda brev tydde på att de hade läst boken. Eller så tyckte de bara att den var så kass att det inte fanns något att kommentera.
Jag blev rätt nedslagen. Sanningen att säga hade jag ju fantiserat om att alla tre förlagen skulle vilja ha den, att det skulle bli budgivining. Hade hört talas om sådant, men så blev det alltså inte. Verkligen inte.
Med viss ängslan la jag de tre manusen i tre nya kuvert och skickade dem till ytterligare tre förlag. Ängslan eftersom jag fruktade för att bli ännu mer nedslagen om jag fick ytterligare tre refuseringar. Jag minns att det smakade konstigt i munnen när jag lämnade in de tjocka kuverten på posten och betalade för portot.
Sedan gjorde jag den där misslyckade turnén i Folkets Hus. Jag och Mia åkte runt i flera dagar i förväg och la reklamblad i människors brevlådor, men till ingen nytta. Ingen hade hört talas om mig och nästan ingen kom. I salonger som rymde tvåhundra stod jag och drog mina monologer för sju-åtta personer. Det kändes ödsligt och både jag och publiken var obekväma.
Även detta projekt hade jag hoppats på. Att kunna kuska runt på mindre orter där det var billigt att hyra Folkets Hus och framföra mina texter för tillräckligt mycket folk och därmed bidra till vår försörjning. Det fanns något romantiskt över det hela. Tyvärr gick det alltså inte. Mitt hopp stod till den där vampyrromanen.
Under våren 2002, medan vi fixade med vår flytt till Rådmansö, droppade så refuseringarna in en efter en, tills jag åter stod med de tre tummade pappersbuntarna och ytterligare tre refuseringsbrev med standardformuleringar. Jag stuvade undan buntarna och koncentrerade mig på flytten. Ibland drabbades jag av milda depressioner som kunde pågå ett par dagar. Jag förstod inte vad jag skulle göra med mitt liv.
Först hade jag velat bli trollkarl, men misslyckats. Sedan ville jag vara ståuppkomiker och det gick bra ett tag, tills även det misslyckades. Nu kunde jag lägga "Författare" till listan av saker jag misslyckats med att bli. Så vad skulle jag bli? Jag hade ingen aning och det skavde i magen.
Ändå gav jag inte riktigt upp. Jo, jag gav upp "Låt den rätte komma in", men inte skrivandet. Trots allt hade jag och Mia haft det roligt och skrämmande under kvällarna med högläsning av min vampyrbok. Även om ingen ville ha just den, så trodde jag mig ha en viss talang för författandet och jag ville inte släppa det. Inte än.
Så jag gav mig i kast med att istället skriva en roman om zombier som jag kallade "När vi döda vaknar". Jag kände vagt igen titeln och vid någon punkt kom jag underfund med att det var en pjäs av Ibsen, så jag döpte om boken till "Hanteringen av odöda." Någon gång under hösten 2002 körde jag fast och gav upp. Vårt ekonomiska läge började dessutom bli akut och jag kunde inte ägna så mycket tid åt något som ingen utom vi var intresserad av.
Jag gick till Arbetsförmedlingen. I brist på utbildning var det jobb som städare, diskare och tvättare som stod mig till buds. Dock saknade jag erfarenhet av sådana jobb och mina ansökningar föll på hälleberget. Ett tag såg det ut som om jag skulle bli biljettförsäljare på biografen i Norrtälje, men platsen gick till någon annan. Det var ingen bra tid. Jag hade svårt att sova.
En del av problemet var just att jag vägrade att ge upp. Antalet jobb som stod till buds var begränsat eftersom jag bara ville arbeta deltid, för att ha åtminstone några timmar per dag då jag kunde skriva. Under den där perioden höll jag till exempel på med en novell som jag kallade för "Gräns" och som jag tyckte blev riktigt bra. Det var givetvis än mer poänglöst att skriva noveller än romaner men jag var tvungen att hålla på. På något sätt var jag tvungen att hålla på för att inte bli knäpp i huvudet och en dålig make och far.
Av den anledningen ville jag ha ett jobb som inte krävde alltför stor mental ansträngning och där jag kunde sysselsätta tankarna med annat medan jag utförde en manuell syssla.
Något sådant jobb fanns inte att få och framåt våren 2003 resignerade jag och sökte det enda vanliga jobb som jag faktiskt hade erfarenhet av, på ett fritidshem. Jag hade arbetat som okvalificerad barnskötare under två år efter gymnasiet och trivts bra med det. Så jag sökte och fick plats som timvikare på Rådmansö skolas fritidshem.
Det visade sig att jag hade förändrats under de femton år som gått. Där jag som tonåring bekymmerslöst hade hanterat alla konflikter, allt stödjande och omhändertagande så gick det mig nu åt huvudet. Den empati och ögonblickliga problemlösning som krävs för att vara en bra barnskötare tärde. Jag fixade det, men det dränerade mig på kraft och jag hade ingen kvar för att kunna skriva. Sådan hade jag blivit.
Det dröjde inte länge förrän jag var helt utmattad och som en konsekvens av det blev jag sjuk i två veckor. Där jag låg i min säng kände jag mig som en oduglig människa.
Ett par månader tidigare hade min svågers son, som då var tretton år, efter viss tvekan tillåtits att läsa den där pappersbunten där det stod "Låt den rätte komma in" på försättsbladet. Han läste några timmar, kom ut och sa: "John, alltså ... alltså, fy fan ..." varpå han återvände till läsningen och inte slutade förrän han plöjt hela bunten. Han tyckte enormt mycket om den.
Tidigare hade en av buntarna försvunnit eftersom min hustrus äldste son läst den och tyckt så mycket om den att han uppmanat sin flickvän att läsa den och hon hade gillat den så mycket att hon gav den till sin syster som var på besök och hon hade fastnat och sedan tagit bunten med sig till Göteborg där någon kompis hade lånat den och ... ja. Kanske valsar den där bunten fortfarande runt någonstans.
Allt detta gav mig kraft att hantera ännu en besvikelse så jag paketerade de två återstående buntarna i två nya kuvert och skickade dem till de två sista förlag jag kunde komma på: Bonniers och Ordfront.
När jag tidigare sa att jag skickade till de största förlagen hade jag uteslutit dessa två. Bonniers därför att jag inte ville bli utgiven där och Ordfront därför att jag inte trodde att det fanns en chans att de skulle ge ut en sådan roman. De höll ju mest på med samhälle och grejer. Men det var dessa som återstod. Så jag skickade.
Jag minns inte om jag tänkte på mina buntar där jag låg oduglig i sängen och mindre än någonsin kunde fatta vad jag skulle göra med mitt liv. Kanske gjorde jag det. Förmodligen gjorde jag det, men utan att hoppas. Alltför många hade sagt nej. Jag hade börjat överväga att skaffa mig en utbildning.
När jag var någorlunda återställd, gick jag tillbaka till Rådmansö Skola. Det skulle bli en tjänst ledig till hösten, var jag intresserad? Jag bad om några dagars betänketid, men insåg att jag borde vara glad att de ville ha mig och jag skulle troligen tacka ja. Med tiden skulle jag väl bli härdad och kunna vara lyssnande och inkännande gentemot barnen utan att bränna ut mig på kuppen. Ty det var mitt problem: allt kändes för mycket. Men det skulle väl gå över.
Men så en eftermiddag på våren 2003 kom jag hem med mitt surrande huvud och Mia kom mig rusande till mötes och sa att det hade ringt en Jan-Erik från Ordfront.
"Vad ville han?"
"John, de vill ge ut din bok!"
"Ordfront? Nej ...?"
"Jo!"
Med darrande händer slog jag numret som Mia hade skrivit upp och det hon sa var sant, hur omöjligt det än verkade. Ordfront ville inte bara ge ut boken, de tyckte mycket, mycket om den och trodde att det borde kunna gå riktigt bra. Jag förstod inte hur det var möjligt. Först alla dessa refuseringar och boken undanstuvad och nu plötsligt någon som verkligen gillade den. Förlagschefen på Ordfront!
Mitt förlag.
Jag behöver knappast säga att jag var lycklig, att vi båda var lyckliga. Vår son, som då var sex år, gjorde inte samma väsen av saken men var glad för att vi var glada. Vi firade troligen på något sätt. Jag minns inte, men firat måste vi ha gjort.
Alla problem var inte lösta på grund av det. Boken skulle inte komma ut förrän ett år senare. Ett förskott kunde jag få direkt, men det var inga stora pengar. Man tänkte sig en upplaga på 2000 exemplar, vilket visserligen var djärvt för en debutroman, men förskottet motsvarade bara ett par månadslåner.
Det konstiga är att det var som om allt vände där och då. En vecka senare fick jag tillbaka bunten från Bonniers. De var också intresserade och deras refuseringsbrev bestod av två tättskrivna sidor som beskrev vad de ansåg var svagt med boken. Var jag villig att åtgärda dessa svagheter så kunde de tänka sig att ge ut den, ty där fanns mycket bra också.
All heder åt Bonniers för detta, men Ordfront hade knappt några invändningar alls. Dessutom var de först. Och dessutom var de inte Bonniers. Nog så.
Ett par dagar efter det blev jag erbjuden att skriva delar av en teveserie som skulle heta Kommissionen och detta gav så bra betalt att det skulle hålla oss flytande ytterligare ett halvår.
Jag minns när jag första gången kom upp på förlaget med hälften av de noveller som senare skulle bli "Pappersväggar" i en ICA-kasse. Vuxna människor satt med mig kring ett bord och berättade varför de tyckte så mycket om min bok. De hade läst den. De hade åsikter om den.
Mina ICA-kasse rönte inte så stort intresse där och då. Visst kunde man tänka sig en novellsamling, men först fick jag nog ta och ge ut ytterligare en roman, hade jag månne något på gång?
"Jo, jag har en om zombier som inte är aggressiva, fast den är inte riktigt klar."
"Toppen. Skriv färdigt den, så tar vi den först. Sen kan vi ta novellerna. Fast det behövs några till."
Jag vacklade ut från Ordfront med framtiden utstakad. Inte bara ville de ge ut "Låt den rätte komma in", det hade dessutom talats om mina halvfärdiga saker i termen författarskap. Nästa bok och boken efter det. Ett annat liv började den dagen.
Rådmansö, december 2014
