Häpnadens hantverk om Paul Harris
Övrigt
Troligen inte.
Ändå rör det sig om en man skrivit ett tiotal böcker och med dessa revolutionerat en hel konstform. Hans inflytande är oöverskådligt och ingen som sysslar med konstformen i fråga kommer undan påverkan från Paul Harris, medvetet eller omedvetet.
Det handlar om trolleri, och främst korttrolleri.
Där tidigare skolor av kortmagiker förhållit sig till kortleken som till ett system av symboler som kan kombineras på olika sätt – det valda ortet försvinner här, dyker upp där, de fyra essen sprids och samlas ihop, vänder sig upp och ner osv – betraktar Paul Harris kortleken som ett föremål bestående av femtiotvå papperslappar.
Dessa kan rivas till ringar som sedan länkas samman (The Immaculate connection), användas för ett reflextest a la revolverduell (Whack your pack) eller efter ett längre korttrick visa sig vara ihoplimmade till en enda klump så att tricket omöjligtvis kan ha ägt rum (Solid deception).
De tre exemplen är bara ett smakprov på den rikedom av nyskapande idéer som Paul Harris tillfört den lilla nisch av häpnadens hantverk som kallas korttrolleri. Och ändå är det inte hans viktigaste bidrag till konstformen. Jag återkommer till det.
När jag gick i tvåan i gymnasiet kunde jag tenta av engelskan och behövde inte gå på några lektioner i trean. Det var Paul Harris förtjänst. Jag var tretton när jag började läsa hans böcker och slå upp vartenda ord jag inte förstod, och det var många.
Att läsa en trolleribok är inte som att läsa en roman. Man går igenom varje enskilt trick mängder av gånger, studerar bilderna och fingersättningarna, tränar och tränar, läser igenom igen tills man nästan kan texten utantill. Åtminstone läste jag mina Paul Harris-böcker så. Då blir man dessutom bra på engelska, som en sidoeffekt.
Hade jag något som liknade heliga skrifter när jag var fjorton, femton så var det Las Vegas close up och Close up entertainer, de i mitt tycke starkaste av Paul Harris böcker. Som en skriftlärd i valfri religion satt jag dagligen hukad över dessa böcker i timtal, kortleken i hand, en spegel framför mig så att jag kunde studera mina händer när jag kopierade rörelserna på bilderna. Jag kunde till slut utföra så gott som varje trick från båda böckerna, sammanlagt ett femtiotal.
Visst, jag hade många trolleriböcker av andra författare också, trick som jag lärde in. Men det fanns en stor skillnad mellan Paul Harris och de andra, en skillnad som jag först i vuxen ålder kunnat förstå någorlunda.
Det handlar om en attityd. Och i förlängningen om en livshållning.
Där så gott som alla författare och trickpåhittare skrev sina böcker enligt mönstret: "Detta är effekten och så här gör man för att uppnå den", ungefär som en kokbok, vävde Paul Harris alltid in sina trick i en berättelse, oftast dessutom i två plan.
Jag ska försöka förtydliga.
Istället för sterila bruksanvisningar av de tillbehör och handgrepp som krävs för att skapa en viss illusion, började Paul Harris oftast med att beskriva sina tankar kring själva illusionen. Vad den betydde, vad den kunde ha för känslomässig relevans för åskådaren och varför. Allihop gärna parat med någon absurd historia från hans liv i Las Vegas. Det var det första berättelseplanet.
Det andra vidtar när han ska beskriva själva tricket och hur det utförs. Då upptar de tekniska detaljerna bara sisådär hälften av texten. Den andra hälften är vikt åt olika förslag på vad man kan säga medan man utför trolleriet. Det som kallas "patter". Vilken historia - oftast med komisk udd - som illusionen kan presenteras som en del av.
Låt mig ta ett exempel.
Wack your pack är ett av de få korttrick som jag fortfarande utför då och då. Effekten presenteras som en tävling mellan trollkarlen och åskådaren. Åskådaren tänker på ett av ett antal kort. Trollkarlen blandar korten och visar framsidan på ett av dem, lägger ner det på bordet. Fortsätter sedan med nästa.
Åskådaren sitter vid det laget på helspänn. Det har förklarats att han eller hon ska smälla ner sin handflata på kortet som valts i tanken, så fort det landar på bordet. Men trollkarlen har utfäst att han med sin revolvermannalika snabbhet ändå kommer att hinna rycka undan kortet innan åskådarens handflata landar. Trots att det förefaller omöjligt lyckas trollkarlen infria sitt löfte.
Jag beskriver här inte något av det myckna patter som beledsagar texten. ("I´m going to give you a chance to win a terrific prize. Your very own close-up magician. Me. Try to look happy", osv, osv.)
Det finns korttrick som kräver hundratals eller rentav tusentals timmar av träning och som ändå, när det utförs, inte har en bråkdel av det underhållningsvärde eller "Wow"- faktor som Wack your pack har. Och det enda som krävs för att kunna utföra det är det mest grundläggande av alla hemliga handgrepp i korttrollkarlens arsenal, oftast det första man lär sig. (Nej, jag tänker inte avslöja vad det är.)
Jodå, det finns mängder av extremt komplicerade trick i Paul Harris böcker också, det finns trick som enbart är konstiga och sådana som är variationer på klassiker, men bakom alltihop bultar ständigt denna önskan att beröra. Att konststyckena med kort eller mynt ska bli något större än en uppvisning i teknik, att de ska betyda något.
Det är här vi kommer in på det där med livshållningen och Paul Harris viktigaste bidrag till konstformen trolleri.
I förordet till "The art of astonishment", tre massiva volymer innehållande Paul Harris samlade verk, gör han sitt mest utförliga försök att beskriva denna hållning.
Det handlar om det vi Sverige kallar barnasinnet. Att genom en väl utförd illusion få åskådaren att regrediera till det mentala tillstånd då världen var obegriplig, en plats av förundran och häpnad, om så bara för ett ögonblick. The Art of Astonishment har också undertiteln: "Pieces of strange to unleash the moment"
Paul Harris livsverk består av hundratals metoder för att skapa detta ögonblick då mattan rycks undan och det vi som vuxna har lärt oss att ta för givet, alla sanningar vi har lagt i sina lådor plötsligt tycks ha blivit ogiltiga. Hakan faller ner, världen vidgas. Eller med hans egna ord:
"At that moment of trying to box the unboxable your world-view breaks up. The boxes are gone. And what´s left? Simply what was always there. Your natural state of mind. That´s the moment of astonishment."
Paul Harris har uppfunnit mängder av trick som finns på världens magikers standardrepertoar. Ändå hävdar jag att det är filosofin bakom tricken som är hans stora gåva till trolleriet. Jämför med Beatles. Naturligtvis skrev de mängder av bra låtar, men det som fortsätter att inspirera musiker är deras inställning till hur man gör musik och vad musik kan vara. Hur det kommer till uttryck i låtarna.
Paul Harris storhetstid rent produktionsmässigt löpte från slutet av 70-talet till början av 80-talet. Alla hans viktigaste böcker utkom under en tidsrymd av sex år. Hans två sista böcker från mitten av 80-talet innehåller ett gäng riktigt konstiga trick och få som egentligen fungerar att framföra. Det känns som att han kramar ur de sista dropparna.
Sedan dess har han med ojämna mellanrum producerat - och fortsätter att producera - enstaka trick av högre kvalitet, i häftesform eller med bifogade tillbehör. Gimmickar, som man säger. Hans samlade verk har utgivits på DVD och i bokform.
Det intressanta med den sene Paul Harris är att det är först nu som hans filosofi tydligt genomsyrar precis allt han gör. Även hans bästa böcker från 80-talet innehåller en del utfyllnad, alltså hyfsat konventionella trick.
Så icke längre. För alla hans kreationer från 00-talet gäller samma sak: Han har utgått från illusionen och sedan försökt att komma underfund med hur den praktiskt ska kunna utföras. Gemensamt för dem alla är också att de är ... vackra.
Ladybug där en blodsdroppe förvandlas till en levande nyckelpiga. Twilight angels där änglarna på Bicycle-spelkorten äntligen får vara tillsammans. Och tricket som trollkarlsvärlden talade om i flera år innan det slutligen anlände: Little man. En gubbe av modellera som åskådaren själv har format får liv när ett litet rött lerhjärta sätts dit.
Som jag ser det har Paul Harris lämnat ungdomens vildsinta idésprutande till förmån för ett mer meditativt sökande efter magins själ. Illusioner som skapar det där speciella ögonblicket och samtidigt rör vid hjärtat.
"Astonishment is not an emotion that´s created. It´s an existing state that´s revealed."
I en intervju från 2009 berättar Paul Harris om hur han under många år strävat efter förenkling. De trick han arbetar med handlar om enkla grundkoncept och även i sitt eget liv har han teoretiskt försökt att gå åt samma håll.
När han får ett meddelande om att en stor brand närmar sig huset där han bor och att det eventuellt kan vara i fara om några timmar beslutar han sig för att pröva sin teori i praktiken. Trots att det finns tid att rädda inredningen så lämnar han sin dator, stereo, alla sina böcker och konstverk och packar bara ett par ombyten i en ryggsäck.
Mycket riktigt brinner huset ner. I intervjun beskriver han det som en stor lycka och frihet. En känsla av förundran inför tillvaron. Som om han äntligen blivit åskådare till ett verkligt försvinnande.
Jag tror inte att det finns någon skönlitterär författare som har haft större inflytande på mitt eget skrivande än Paul Harris. Under viktiga, formativa år var han min vägledare in i det fantastiska och hans tankar om magi är helt tillämpbara på det jag nu håller på med och inspirerar mig fortfarande.
Ingen vill egentligen veta hur tricken går till eller hur en bok har skrivits. Ingen älskar egentligen teknisk skicklighet eller stilistisk briljans. Det vi vill är att bli hänförda. Att, om så bara för ett ögonblick tro. Att magin är verklig. Att det fantastiska kan hända.
