Skriften i vattnet
Övrigt
Prolog - Midsommarafton
Bordet är dukat för fest på bryggan. Här saknas inget av det som hör en svensk midsommar till. Sill, färskpotatis och nubbe, men även köttbullar och skinka om sillen skulle vara alltför exotisk för de långväga gästerna. En kritvit duk är lagd över bordet där högtidsporslinet står utställt. Ett par svenska flaggor i miniflaggstänger står vid bordets ändar och vajar svagt i brisen från havet. Det är en perfekt dag.
Värdar för kalaset är Olof Helander och hans hustru Gabriella, ägare till ön Knektholmen en knapp kilometer från Tärnö i Stockholms skärgård. På berget ovanför bryggan står deras arkitektritade villa – av dem själva kallad ”stugan” – etthundrafemtio kvadrat öppen planlösning med panoramafönster mot vattnet. Olofs handel med utsläppsrätter och klimatkompensation har stått för det kalaset.
Gästerna som slår sig ned vid bordet med förtjusta utrop är fyra till antalet. Där är Li Wa-Weng som också gör affärer inom klimatbranschen i sitt hemland Kina, samt dennes hustru Jin. Slutligen Cédric Montaigne, EU-parlamentariker med ansvar för samordning av klimatarbetet mellan unionens medlemmar. Hans hustru heter Suzanne.
Värden klingar i glaset och önskar sina gäster välkomna på engelska och kastar även in ett par fraser på kinesiska och franska. Innan han höjer sitt nubbeglas ska alla lära sig att säga ”skål” på svenska, en övning som mottas med skratt och ett förläget fnitter från Jin Wa-Weng medan hon håller handen för munnen.
Vid bordets kortända, dold bakom ett par stora solglasögon och med ansiktet mot vattnet sitter paret Helanders fjortonåriga dotter Astrid och lider pestens pina. Hon hatar tillställningen och bara Olofs hot att ändra lösenordet på routern har fått henne att ge med sig och ”representera familjen” som hennes far uttryckte saken. Hon hatar den tillgjort jovialiska stämningen, hon hatar gästernas pliktskyldiga frågor till henne, hon höll på att implodera av äckel när de halvfulla vuxna skuttade runt den hemgjorda midsommarstången för att få lära sig den typiskt svenska dansen ”Små grodorna” och hon vämjs av att det står kött på bordet.
Innan gästerna satte sig till bords, tog Astrid ett kort på köttavdelningen och la ut på sin Insta med texten ”Midsummer is Murder”. Hon har drygt fyra tusen följare och lägger ut bilder, korta filmer och texter om veganism och djurens rättigheter.
Astrid plockar fram sin mobil och konstaterar att klockan är kvart över ett. Max en kvart till tänker hon sitta här och representera, sedan får hennes pappa säga vad han vill. Hon lyfter blicken mot fjärden som ligger så gott som spegelblank och de enstaka segelbåtar som är ute går för motor med revade segel.
”Helan går, sjung hoppfallerallan …”
Olof har rest sig och Astrid kniper ihop ögonen som av smärta. När hennes far sedan övergår till att även lära gästerna denna typiskt svenska visa och de omelodiöst stapplar sig fram, brytande på sina respektive språk, tänker Astrid: Tio minuter. Nej, fem. Fem minuter till.
För att överleva ens dessa fem minuter, trycker Astrid på Facetime-ikonen och ringer till Algot, en kille i hennes klass som hon vet är rätt kär i henne. Hon kan behöva en smula beundran en dag som den här. Medan signalerna går fram, lyfter Astrid ansiktet mot vattnets glitter som skimrar i guld genom solglasögonen. Avlägset hörs ett motorljud närma sig.
”Vad gör de för något?”
Astrid sänker telefonen där Algots ansikte är vridet åt sidan som för att höra bättre vad som händer på hennes sida av linjen. De vuxna håller fortfarande på med sin infantila och i negativ bemärkelse gränsöverskridande tolkning av ”Helan går”. Astrid skakar på huvudet och höjer telefonen igen.
”Du vill inte veta.”
”Okej. Har du lagt upp något nytt?”
”Mm. Nyss.”
Det knattrar i andra änden när Algot slår på sin dator och hans finniga ansikte lyser upp av ett brett flin. ”Midsummer is murder. Nice. Åttio likes redan. Här får du en till.”
Algot är snäll, smart och uppmuntrande och Astrid önskar verkligen att hon kunde besvara hans känslor, men hon har alltför fullt upp med sitt eget mående och har därtill börjat misstänka att hon är asexuell. Hon har aldrig haft några som helst känslor för någon, om man inte räknar när hon som åttaåring haft en crush på Edward i Twilight, och det var mest för att det förväntades.
Hon frågar vad Algot håller på med och han säger ”inget speciellt” samtidigt som en öppen motorbåt glider in i Astrids övre synfält och närmar sig bryggan. Väntar de fler idioter till gäster? Motorn slås i back och sedan neutralläge och båten stannar fem meter utanför bryggan. Astrid tittar upp.
Men vad …?
Två män sitter i båten. Båda har balaklavor över huvudena. Nu hukar de sig ner och lyfter upp varsitt …
”Helvete!” skriker Astrid och kastar sig in under bordet i samma ögonblick som männen öppnar eld med sina automatvapen. Astrid pressar sin kind mot bryggans varma trä och hör glas och porslin splittras ovanför sitt huvud, det köttiga ljudet när kulor avfyrade med osannolikt hög frekvens tränger in i kroppar. Genom vapnens smattrande hör hon Algot skrika: ”Vad händer? Vad händer?” från telefonen.
Mörkret under bordet punkteras av kulor som tränger igenom duken vid bordets främre ände och tunna strålar av solljus sticker över Astrids huvud innan hon känner en stöt i högerhanden. Telefonen splittras och flyger över bryggans kant. En skärva rispar upp Astrids kind och ett plums hörs när telefonen faller i vattnet.
Jag kommer dö, jag kommer dö …
Doft av sillspad och sprit tränger in i Astrids näsborrar medan kroppar glider eller faller från stolar omkring henne utan att vapnens hackande upphör. Den vita duken fläckas av blod och med de sista resterna av rationellt tänkande, inser Astrid att en kula vilken sekund som helst kan splittra hennes skallben. Hon rullar mot bryggans kant samma väg som telefonen tog och låter sig falla ner i vattnet.
Hon bryter ytan och faller ner i mörkret och kylan. Framför hennes uppspärrade ögon vajar tång och sjögräs. Hennes medvetande slocknar och alla vettiga tankar försvinner. Det är tyst och skönt här nere. Hon skall stanna här. Hon kilar in högerfoten mellan två stockar i bryggkistan för att hindra sig själv från att stiga till ytan.
Lugnt och stilla. Nu är det bra. Lite väl mörkt bara. Astrid skakar på huvudet åt sin dumhet. Otroligt nog har hon fortfarande solglasögonen på sig. De har inte ens gått sönder. Nice.
