Dränkt i fläsk
Övrigt
Vad som finns i den där affären hänger på dagsform. En dag finns det två sorters juice men ingen mjölk. Nästa dag är juicen slut men i gengäld finns det skummjölkspulver och småkakor. Den tredje dagen kanske det har kommit in ost. Då mår man. Man lär sig att passa på att köpa ett litet förråd av grejer när de finns, det kan dröja en vecka eller två innan de dyker upp igen.
Nu ska jag inte romantisera brist och knapphet. Vi var bara där i två månader, kubanerna måste manövrera genom det här hela tiden. Men det funkar, i stort sett, även om det ibland väcker en del frustration. Men som ett temporärt tillstånd kan jag inte kalla det något annat än ... skönt.
Okej. Så kom vi då hem och dagen efter skulle vi träffa några vänner. De ville att vi skulle ses på ölbaren på NK, det stora varuhuset i Stockholm. Och när jag klev in på matavdelningen på NK drabbades jag av ett rent fysiskt äckel.
Ni vet; åttio sorters ostar, kex av handknådat dinkelmjöl med hemodlad kummin och havssalt från doktor Snuggles ekologiska skägghelvete för hundratjugo kronor paketet. Äckel. Som kulminerade när vi på väg till stället där vi skulle träffas passerade en ... vägg av fläsk i olika former. Jag kände: jag kan inte vara här. Det här är helvetet på jorden, det är människans hela vansinne i fysisk gestalt.
Ännu en gång: jag vill inte romantisera kubanernas relativa fattigdom, men NÅN. JÄVLA. MÅTTA. Jag kan inte komma förbi den där kroppsliga upplevelsen av att det här samhället är absurdt på gränsen till ondskefullt, nu när jag återigen har vant mig vid sextio sorters fil och youghurt. Jag vill hålla kvar något av den, som en uppenbarelse.
En mer bestående effekt av den uppenbarelsen är att jag har börjat nära ett intensivt hat mot shoppinggallerior. Är det inte en ny som byggs - större än alla de gamla - så är det en existerande som byggs ut. "Mall of Scandinavia, Nordens största!" "Mörby Centrum växer! Snart 60 nya butiker!"
Det finns en författare som heter Thomas Ligotti som har skrivit en bok som heter "The conspiracy against the human race", där han bland annat driver tesen att det inte nödvändigtvis är av godo att vi existerar. Och då snackar vi inte om vår ras ur ett ekologiskt perspektiv, utan på individnivå. Alltså att detta att existera, att kunna tänka och uppleva sig själv som en individ ... att det kanske vora bättre att aldrig ha funnits alls, på grund av det lidande som levandet av nödvändighet för med sig.
Det är knepigare än så, och jag håller inte med honom, men det finns nåt där. Blotta det faktum att vi existerar är inte oproblematiskt. Att vi äger något vi kallar ett Jag som kan säga "Hej, hej, här är jag", när vårt medvetande kanske bara är en konstruktion, en illusion, något vi uppfunnit för att kunna sova bättre. Eller sämre.
Alla har väl upplevt det här starkare eller svagare i någon formn: "Varför finns jag? Finns jag ens? Eller gör jag mig bara till?" De flesta lyckas ändå ta sig ut på andra sidan och säga "Okej, jag typ existerar. Jag är nån sorts person, man får göra det bästa av det."
Och skulle det bästa som detta dyrköpa jag då kan prestera vara vägg av fläsk, sextio nyra butiker och IKEA family? Det kan inte vara så. Det är fel på´t.
För övrigt har jag alltid tyckt att Ikea Family låter jävligt läskigt. "Ikeas kundradio kan idag till alla ensamma erbjuda IKea Family med standardfrun Berit som är uppblåsbar och inte tar så mycket plats"
Det handlar ju om otillfredsställelse. Att skinnet skaver, att det gnisslar och ekar, att vi ständigt måste kasta in nya grejer i det här hålet som är vi själva. Fast egentligen är det ju inte så. Den där otillfredsställelsen är bara frampiskad av reklamen, av hela tillväxtideologin, av ... modebloggarna. Vi föds ju alla som tjuren Ferdinand. Lukta på blommorna, lite vredesutbrott och sen lukta på blommorna igen. Sen tränas vi in i att det inte duger och shoppinggalleriorna är tempel vigda åt den här illusoriska otillfredsställelsen.
Och vet ni mer vad det inte finns på Kuba?
Internet.
Än en gång, med all respekt för hur knepigt det kan vara för kubanerna ... vad skönt det är. Internet är ju den ultimata shoppinggallerian där man kan ströva runt och ... "Vill ha ... vill haaaa ..." och aldrig är det nog. Jag tycker så synd om människor som har markerat i sin kalender som en högtidsdag när nästa iPhonemodell kommer.
Och jag kan bli direkt rädd om jag sitter på en spårvagn eller buss eller tunnelbana och varenda människa i blickfånget sitter och stirrar ner i sina plattor eller smartphones som om skärmarna var fönster ut mot den egentliga verkligheten. Och då kan jag också drabbas av känslan att vi är vilseledda. Det är en konspiration mot den mänskliga rasen.
Av dopaminerna.
Dopaminerna är ju de här signalsunstanerna i hjärnan som skapar belöningskänslor, de där som triggar oss till att köpa de nya skorna eller trycka på knappen som lovar att vi ska få se världens fulaste bikini som hetsar oss vidare och stänger in oss i det där fönstret.
Men det låter ju också som rymdvarelser. Dopaminerna. Från planeten Dopa. Det är dom som har planterat allt det här på jorden som en förberedelse till invasion. När VR-glasögonen har slagit igenom på bred front, då kommer dom. Dopaminerna är lyckliga, de är aldrig otillfredsställda. De är kosmos buddister, med feta laserkanoner. Som dom förmodligen inte kommer behöva använda. När de vandrar ibland oss kommer vi bara tro att dom är pokemon.
Vad vill jag då ha sagt? Vad är min vudskap som Alejandro Fuentes Bergström skulle ha sagt.
Kanske att vi borde jobba lite med tacksamhet. För att vi alls får finnas i det här skinnet och uppleva oss som värda att existera, hur banalt det än är. Och jag tror att lukten av otacksamhet, avundsjuka och missunnsamhet ... det är den som monstren känner. Och då kommer dom och äter upp oss. På ett eller annat sätt. Om inte dopaminerna hinner före.
Att vara nöjd och tacksam i dagens samhälle är en protesthandling, som vi även för planetens skull måste ägna oss mer åt. Så för att återknyta till punkten där vi började: Det är en rasande tur att du lever min vän, och kan valsa omkring uti Havanna.
