Reklamfilm för boken

Utländska bokomslag

Om Rörelsen

Rörelsen tillhör de av mina böcker som har gått enklast att skriva. En delanledning är att huvupersonen John Lindqvist har många drag gemensamma med mig själv, han bor där jag en gång bodde och han sysslar med samma trolleri som upptog mig under många år. Liksom med Låt den rätte komma in så hade jag alltså en mängd förkunskap att använda mig av.
   Därtil kommer att jag och min hustru Mia hade börjat att tillbringa januari och februari i Kuba. Vi delar hus med en kubansk familj, men har eget kök, sovrum och badrum. En liten by några mil öster om Havanna där det inte finns någonting att göra utöver att simma i havet, och ingen tillgång till internet.
   Så vad att göra? Skriva, så klart! Då mycket av det trassel som normalt upptar vardagen är borta och ingen mejl kan kollas och ingen telefon ringer går det att koncentrera sig på en helt annan nivå. Jag sitter i köket med datorn på köksbordet och knattrar på för brinnande livet. Vissa dagar skriver jag 12-13 sidor medan jag röker massor av cigarretter av det inhemska märket "Hollywood", dricker espresso ur termos och då och då dödar av flugor med en elektrisk smälla. Ofta med bar överkropp eftersom jag svettas så mycket när jag är riktigt i gasen.
   Så skrevs stora delar av Rörelsen och jag minns att det kändes som en fördel att sitta i Karibien och mana fram ett mörkt och slaskigt Stockholm på 80-talet. Avståndet gjorde att det kändes närmare, om ni förstår.

Nå. Till själva berättelsen. Som jag beskrivit i texten om Himmelstrand så hade jag i slutet av den boken bara slängt in "Palmevapnet" utan att veta hur det skulle användas. När det blev dags att hitta på en ny historia gick det osedvanligt enkelt. Jag tror att jag hade berättelsens grundläggande beståndsdelar klara på en vecka.
   Som nämnts så tror jag att det hängde samman med tiden och geografin. Själv bodde jag i det där gårdshuset fem år efter romanens John Lindqvist, men jag kunde precis minnas stämningen i kvarteret, Brunkebergstunnelns gapande mynning, Luntmakargatans branta backe, trångboddheten och mörkret i det lilla gårdshuset, att stå i en balja och tvätta sig med svamp, Uncle Bens stir-fry-såser och madrass som lades ut på golvet när det var dags att sova och sedan sömnen som inte ville infinna sig. Att ligga och lyssna.
   Något som var riktigt roligt med att skriva romanen, var att jag äntligen fick bruk för mina hyfsat omfattande kunskaper om trolleri. Jag började trolla när jag var åtta och från tretton års ålder till ungefär tjugo var det min ambition att bli professionell trollkarl. Många somrar ägnade jag åt att trolla på gatan i Stockholm, Amsterdam, Paris och London. Rätt bra med stålars, faktiskt.
   Mitt expertområde var dock close-up-trolleri – tvåa i Nordiska Mästerskapen! – alltså trolleri med små föremål nära inpå åskådarna. Det är också detta som romanens John Lindqvist ägnar sig åt. Jag fick lägga band på mig för att inte sväva ut i alltför detaljerade beskrivningar av hur huvudpersonen sitter och tränar på sina trick, något som jag själv ägnat tusentals timmar åt.
   Därtill hade jag ett delikat problem: hur mycket skulle jag avslöja om hur tricken går till? Det kanske låter larvigt, men har man en gång varit trollkarl - och därtill svurit eden i Svensk Magisk Cirkel – så sitter det där djupt: en trollkarl avslöjar aldrig sina hemligheter.
   Jag övervägde att skriva så att jag avslöjade en hel del hemligheter och sedan helt sonika stryka över dessa partier i boken. Jag ansåg dock att detta skulle bli alltför förfrämligande och konstigt och valde därför en slags mellanväg där jag inte avslöjade några stora grejer, men för att visa att jag hade kunskapen gjorde en ytterst detaljerad beskrivning av ett enda handgrepp, det som kallas Han-ping-chien och är centralt vid trolleri med mynt. Det fick trollerisamfundet tåla.
   Åter till berättelsen. När jag väl hade John på plats i hans dystra gårdshus var det mycket som gav sig själv. Som ett exempel på i hur hög grad jag skriver på intuition, är "Sigge" en perfekt illustration.
   Jag hade ett kapitel där John är hemma i sitt hus. Han har övat trolleri, nu är det mitt i natten och han kan inte sova. Då ringer telefonen. Jag hade ingen aning om vem det var som ringde, det bara kändes passande att telefonen skulle ringa. John svarar och i andra änden är det någon som frågar efter "Sigge". John säger att där inte finns någon Sigge. En ominös dialog följer där personen i andra änden hävdar att Sigge kanske är där ändå, utan att John vet om det.
   Jag var enormt nöjd med scenen och främst dialogen, men vem var då denne Sigge? Ingen aning. Senare följer ytterligare ett par påringningar där Sigge alltmer framstår som något slags allestädesnärvarande entitet. Jag planerade aldrig de där samtalen, de bara kom.
   En kul grej. När boken kommit ut intervjuade Joar Bendjelloul mig i Studio ett. Hur mysigt som helst eftersom Joar alltid är påläst och behaglig att prata med. När inslaget var över och mikrofonerna avstängda, reste sig Joar, gick fram emot mig och skrek: "Vem FAAN ..."
   Jag backade ett steg med hjärtat i halsgropen. Vad hade jag gjort eller sagt som hade fått den milde Joar att förvandlas till en furie? Han stannade, slog ut med armarna och avslutade med ett mildare tonfall: "... är Sigge?"
   Jag sa som det var: att jag faktiskt inte hade haft en aning när jag skrev boken, det hade bara känts ... passande att någon frågade efter Sigge. Däremot så vet jag nu och svaret kommer i en novell någon gång framöver. Den ska heta "Sigge" och jag ska tillägna den till Joar.
   Stora delar av Rörelsen skrevs på det sättet, på feeling och med svetten lackande. Så fort jag hade handlingselementen: slajmet i badkaret, dess koppling till Fältet från Himmelstrand samt Brunkebergstunneln så gick allting som en dans. Vad jag inte riktigt hade koll på var romanens själva raison d´etre, nämligen Palmemordet, men jag tutade på och hoppades dödsföraktande att det skulle lösa sig när jag väl kom dit. Och det gjorde det.
   Precis som med Himmelstrand så växte under skrivandet av Rörelsen en övertygelse fram: det fanns en del 3 att hämta här någonstans, en berättelse som skulle knyta ihop om inte alla, så åtminstone de flesta av de lösa trådarna.
   Jag avslutade Rörelsen till den tunga, sugande rytmen av en nedsaktad motorcykelmotor i Depeche Modes låt Stripped och började fundera på vad nästa berättelse skulle kunna handla om. Ännu en gång hade jag fått en omotiverad fix idé: jag skulle skriva hårdkokt, något jag aldrig tidigare prövat på.
   Nå det blev väl lite si och så med den saken, men nog svävar det en fläkt av Chandler över boken som fick Himmelstrands ursprungliga titel: X. Allt började på allvar med att karaktären Tommy T en dag skuttade fram fix och färdig med sin trebenta, paranormala hund Hagge och allt.
   Men det är en annan historia.

Rörelsen kom att bli nominerad till Augustpriset, och som jag sa vid tillfället: Jag blev ungefär lika förvånad som om jag fått höra att Leif GW Persson skulle vara med i Melodifestivalen. Falskt blygsamhet. Jag tycker att den är en toppenbok.