Reklamfilm för boken

Utländska bokomslag

Efterord till Lilla stjärna

Om var och en de sex romaner jag har skrivit så långt, kan jag säga: "Den här är speciell därför att ...", och så även Lilla Stjärna. Det unika med just denna berättelse var att jag visste exakt hur den skulle sluta, redan innan jag började skriva. Ja, jag rentav skrev slutscenerna någon gång halvvägs in i arbetet. Det har inte hänt vare sig förr eller senare.
   Det normala är annars att jag har en vag aning om vart alltihop är på väg, men det kan ändras under arbetets gång, i takt med att berättelsen tar mig vid handen och leder mig in på oväntade vägar. Att Domarö skulle drabbas av en något liknande en tsunami i slutet av Människohamn kom för mig först när jag hade femtio sidor kvar att skriva. Och så vidare.
   Men i Lilla Stjärna var jag helt på det klara med att allt skulle kulminera i massakern på Allsång på Skansen. Jag var osäker på vilket vapen tjejerna skulle använda, men när jag var på sågen för att köpa plankor råkade jag få syn på en smäcker Hitachi-borrmaskin. När jag tog den i handen visste jag att jag hade mitt vapen.
   Det var alltså en roman som jag så att säga skrev baklänges. Oftast har jag ett antal förutsättningar, miljöer, bilder och karaktärer som jag sammanför för att se vad som händer. Här visste jag vad som skulle hända och romanbygget var en fråga om att skapa ett antal människor inbegripna i ett förlopp som rimligtvis kunde leda fram till den punkten.
   Jag tycker att Lilla Stjärna är min bästa bok, så långt. Låt den rätte komma in är den bästa berättelsen, Rörelsen är den mest välskrivna, men Lilla Stjärna är sammantaget den bästa. Tycker jag.
   Varför?
   Det här är rent personligt och handlar kanske mindre om litterär kvalité än om de hinder på vägen som jag lyckades ta mig över. Jag är nöjd med att ha vågat hålla den så konsekvent dyster för att inte säga nihilistisk. Trots allt otäckt jag har skrivit så har jag en grundmurad tro på kärlekens förlösande kraft och människans inneboende godhet. Av detta syns föga i Lilla Stjärna som är snudd på människofientlig. I mitt tycke är detta till berättelsens fromma och kanske gör det mig orimligt positiv. Jag älskar Lilla Stjärnas obändiga mörker där de enstaka ljusglimtar som skymtar fram snart släcks.
   Det tog emot att skriva den sista scenen mellan Teresa och Johannes, men jag gjorde det, trots att en ganska högljudd röst i bakhuvudet ropade: "Nej! Nej! Inte det också!" Jag tror ändå att det var rätt beslut att ignorera den rösten. Alla möjligheter till normal frälsning måste krossas innan Teresa kan omfamna en alternativ återlösning.
   Ty jag är kanske ensam i världen om att tycka så, men jag anser att Lilla Stjärna har ett lyckligt slut. På ett allmänmänskligt eller socialt plan är det givetvis ett överjävligt olyckligt slut, men inom den snäva ram som är berättelsens och som handlar och Therés och Teresas relation, så är det ett lyckligt slut. De som älskar och behöver varandra, får varandra till sist. Om de sedan blir sönderslitna av vargar är oväsentligt.
   Jag tycker för övrigt att alla mina romaner (utom möjligen Rörelsen) har lyckliga slut. Det är något med hur linjer löper samman och människorna uppnår sin slutgiltiga bestämmelse som får mig att tycka så. Jag vet att många inte alls håller med mig, så kanske är det mest jag som behöver hålla denna hägrande harmoni för ögonen, om jag ska drivas vidare i skrivandet.
   Det är lustigt hur berättelser uppstår och sedan genomgår så många mutationer och transformationer på vägen. Lilla Stjärna började som en enkel idé som skuttade upp i skallen en dag när jag duschade, typ tre år innan jag började skriva. Det kan ha varit i samband med att jag för första gången följde Idol.
   Jag såg en ung tjej som gjort succé i programmet, hur hon hamnar i klorna på en slem manager som utnyttjar och exploaterar henne på alla tänkbara sätt, eventuellt även sexuellt. Det är åtminstone vad man ser till en början. Sedan börjar perspektivet att förändras. Managern blir alltmer försvagad och åldras onaturligt snabbt. Det visar sig så småningom att tjejen är ett slags själslig vampyr, en parasit som hakat sig fast vid managern och nu långsamt håller på att suga livet ur honom.
   Det var grundidén. En rätt sjysst omkastning av villkoren, det mänskliga utsugandet kontra det bortommänskliga. Lagom för en novell. Bilden låg och skvalpade i bakhuvudet tillsammans med ett gäng andra bilder, bland annat en som handlade om att göra hål i skallen för att komma åt något.
   Något år senare tittade jag på Allsång på Skansen. Jag tror att det var Håkan Hellström som uppträdde, och det var något med den där skrikande, extatiska massan av framförallt unga tonårstjejer som befann sig längst fram. Armarna i luften, tårar rinnande längs kinderna medan de sjöng med i vartenda ord. Den euforiska glädjen, de positiva energierna. Tanken slog mig:
   Samma känslostorm, samma vilda, ungdomliga kraft, men försvuren åt mörkrets gärningar, gödda av den ångest och världssmärta som är den andra sidan av myntet i den åldern. Farligt, farligt, och speciellt i en sådan folkmassa. Otäckt, otäckt inom ramen för denna harmlösa folkhemsfest.
   Tjejen, managern, hål i huvudet, Allsången. Komponenterna var på plats och jag kunde så småningom sätta mig ner och börja knåda ihop historien.

Ära den som äras bör. Med tanke på hur berättelsen blev så kanske det låter helt osannolikt, men när jag hade skrivit de första två kapitlen och gick in och läste dem för min hustru Mia så var det en skrattfest. Jag tror aldrig jag har skrivit något roligare. Lennarts osäkerhet gentemot både barnet och andra människor, betingad av hans Christer Sjögren-komplex, blev enormt komiskt. När vi hade skrattat färdigt och torkat tårarna, sa Mia: "Jättejättekul, men så där kan du ju inte ha det."
   "Inte?"
   "Nej, nej. Det här är inte den berättelsen."
   Sedan var det givetvis upp till mig att hitta på den andra berättelsen, men Mia uppmuntrade mig ständigt att välja de mörkare vägarna, att försöka göra detta till en "Svart pärla", som hon sa. Också hon sa: "Nej, nej, nej ..." när jag läste scenen med Johannes, men tyckte samtidigt att det var helt rätt för berättelsens rörelse och syfte.

Slutligen några ord om Universal Music. Jag har redan berättat om detta på min hemsida, men jag tror inte det är så många som följer den, så jag tar det igen.
   Mina böcker översätts ju till ett antal andra språk och speciellt i den anglosaxiska världen råder andra copyrightregler än i Sverige. Här kan vi citera fritt om det inte är alltför långt, samt motiverat av sammanhanget. Så icke i England och USA. Där vägs varje citat på guldvåg.
   Detta blir extra problematiskt med mina böcker eftersom jag har en tendens att citera framförallt låttexter. Så länge det är svenska artister går det bra, men till exempel i Människohamn var jag tvungen att ändra alla Henrik och Björns repliker – som genomgående är citat från The Smiths - eftersom Morrisseys folk inte svarade.
   Dessutom hade det troligen blivit alldeles för dyrt. David Bowie, eller de som sköter hans affärer, plockade fram guldvågen och ville ha en rent larvig summa för att jag ens skulle få ha med raden: "Ground control to Major Tom ..." och då bara i den inbundna förstautgåvan, och bara i England.
   Nå. Oftast går det att komma runt det genom att bara ange låtens titel, vilket är tillåtet, eller plocka isär och hänvisa till ett visst citat, men med Lilla Stjärna fanns det ett akut problem som hette: "Thank you for the music".
   Hela slutscenen på Allsång på Skansen var strukturerad kring att förloppet beledsagades av enstaka rader från den sången. Tidslinjen är beroende av att Therés sjunger en viss rad och då händer detta eller detta hemska, så jag bestämde mig för att ändå göra ett försök, se hur mycket Universal ville ha för att låta mig använda det.
   Jag fick tag på en kontaktperson och mailade något i stil med: "Hej, jag heter så och så och nu har jag skrivit den här boken där den sången verkligen behövs ..." Och så vidare.
   Efter någon vecka fick jag ett svar där det stod att ja, jo, de var försiktiga med sånt, men kunde jag skicka de relevanta partierna av boken så skulle de titta på det.
   Jag insåg att loppet var kört, men satte ändå samman partiet där Lennart och Laila sitter och sjunger med Therés, samt ... ja, hela den groteska massakern på Allsången där Thank you for the Music fungerar som en drivande kontrapunkt.
   Jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna strukturera om scenen till den engelska översättningen, när svaret kom ytterligare någon vecka senare. I sammanfattning gick det ut på: "Du är fri att använda sången så mycket du vill, i hela den anglosaxiska språkvärlden. Någon ersättning behövs inte."
   Än i denna dag fattar jag inte hur detta gick till, vem som fattade detta beslut. Någon har sagt mig att Björn Ulvaeus själv kollar upp allt sådant där för att godkänna eller förkasta. Vet inte om det är sant, men hur som helst är jag evigt tacksam mot den person med feeling/humor som lät mig behålla scenen som den ska vara.
   Så avslutningsvis säger jag: Thank you for the music, for giving it to me.

Rådmansö oktober 2015