Reklamfilm för boken

Utländska bokomslag

Om Himmelstrand

Himmelstrand är en vattendelare i min verksamhet, eller snarare i hur jag ser på min verksamhet. Det var nämligen under skrivandet av denna roman som jag första gången drabbades av skrivkramp och så småningom hittade ett sätt att ta mig ur den.
   Himmelstrand började med bilden av karavanklubbarna. För mer än tjugo år sedan berättade någon för mig om dessa sammanslutningar av människor med husvagn. Man träffas på en plats och ställer upp sina vagnar. Sedan bestämmer man att: "Nänstnästa helg kan vi ställa oss på den och den gymnastikplatsen utanför Alvesta, den används inte då."
   Jag fascinerades av konceptet med ett samhälle i miniatyr, en bygemenskap som dras samman på en plats under en begränsad tidsperiod, upplöses, och en tid senare återskapas på en annan plats. Det kändes som ett fruktbart koncept för en berättelse, men vid det laget hade jag inte ens skrivit min första roman.
   Åren gick, jag skrev ett gäng böcker och kunde till min glädje ha hittepå som yrke. Bilden av karavanklubben låg kvar och skramlade i ett skrymsle av hjärnan. Vid någon punkt hade jag bestämt mig för att ett antal husvagnar skulle förflyttas någonstans på övernaturlig väg.
   Det jag saknade var platsen de skulle förflyttas till. Ett ökenlandskap, någon variant av Helvetet eller rentav en annan planet? Någon gång under perioden då jag skrev Tjärven damp lösningen plötsligt ner. Jag minns att jag stod och diskade när jag såg ett serietidningsgrönt fält som sträckte sig mot horisonten i alla riktningar. Den avgörande detaljen var: kortklippt gräs. Otäckt perfekt klippt gräs. Den typen av gräs som får en att misstänka perversioner om man ser det på någons tomt.
   Den där gräsmattan satte berättelsens feeling och bara några dagar senare fick jag bilden av hur den enda musik som hörs från radioapparaterna är svensktoppslåtar från 60-talet. Snart beslutade jag mig för att begränsa urvalet till min personlige favoritkompositör av den sortens låtar, Peter Himmelstrand. Romanen hade vid den punkten arbetsnamnet "X" och det skulle dröja länge innan jag ändrade det. X stod för korsväg, utvaldhet, det okända i en ekvation, platsen där skatten är nedgrävd, m.m.
   Jag hade bara vaga begrepp om handlingen, men jag gjorde så som jag ofta gör: jag hittar på ett gäng personer, utsätter dem för omständigheterna och ser hur det lirar.
   Eftersom jag insåg att karaktärerna skulle vara centrala i detta kammarspel med oändligheten som fond, ägnade jag några veckor åt att drömma fram ett antal människor om vilka jag skrev flera sidor per person. Deras särdrag, upptagenheter, bakgrund, förhoppningar, rädslor, osv. Jag lät även var och en komma till tals i långa monologer i ett försök att koppla loss min egen hjärna och sätta mig in i deras tänkande.
   Till slut hade jag fjorton människor att slänga ut på det tomma fältet. Jag skred till verket. Eftersom de handlingselement jag hade hittat på saknade inre rörelse och struktur, så gjorde jag som jag hade gjort med Människohamn. Jag satte upp ett stort spännpapper på väggen där jag skrev ner alla infall och bilder i hopp att så småningom kunna skapa vägar emellan dem.
   Till en början gick det bra. Människorna vaknade upp på fältet och började orientera sig och bekanta sig med varandra. En del av varje skrivdag gick åt till att försöka tänka och anteckna mig fram till vad som skulle hända när de grundläggande premisserna var etablerade.
   Min ursprungliga avsikt hade varit att människorna i husvagnarna vaknar upp på det tomma fältet och det är allt. Det finns inget bortom horisonten och inget händer. Berättelsen skulle handla om deras inbördes relationer och hur de förändras, så småningom även om hushållandet med resurser, framväxandet av teorier om vad som hänt, kanske rentav en religion, osv.
   Efter ett tag insåg jag att det inte räckte, åtminstone inte för mig. En dag när jag skrev var det plötsligt en av karaktärerna som kände en lukt av bränt kött. Jag bara slängde in den detaljen för att få ett lagom ominöst slut på kapitlet, men vid någon framtida punkt skulle jag ju bli tvungen att berätta varifrån lukten kom.
   Mina skrivdagar kom alltmer att gå åt till antecknande. Jag försökte hitta på en ny mytologi där så småningom "De Vita" och "De Förbrända" skulle komma att ingå. Även konceptet att ju längre ut på fältet man gick, desto längre in i sina minnen och sitt undermedvetna kom man. Kort sagt: en riktig soppa. Därtill började jag få svårt att hålla isär de fjorton personerna, och om jag som hittat på dem hade problem, hur skulle det då inte vara för en läsare?
   Det gick allt trögare att skriva och en dag tog det stopp. När jag försökte igen nästa dag, skrev jag ett stycke som jag omedelbart raderade. Sedan en rad som jag raderade. Till slut satt jag bara och glodde på den vita skärmen och hade ingen aning vad jag skulle skriva. Så fort jag försökte tyckte jag bara att det blev meningslöst. Efter en särdeles frustrerande vecka, då jag insåg att det är slitigare att inte kunna skriva än att faktiskt göra det, gav jag upp.
   Jag ägnade två månader åt att rensa i datorn, sortera foton och klippa ihop familjefilmer. Himmelstrand gav inte ett ljud ifrån sig i skallen och jag tog den för död, stupad kring 100-sidorsstrecket. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva istället och allt kändes rätt dystert.
   Till slut gick det inte längre, jag är ju författare, och vad gör en författare? Skriver, för helvete! Min son Fritiof, som då var 13 år gammal sa just detta: "Pappa, skriv bara och strunta i vad det blir. Bara att du skriver. Då blir du gladare, dessutom." Jag insåg att han hade rätt och satte upp en riktlinje, eller snarare en lag: Jag skulle skriva tre sidor per dag. Det fick bli hur kaggigt och uselt som helst, men tre sidor, basta ya!
   Jag rensade bort fyra karaktärer ur persongalleriet och började om från början, gav därtill hunden Benny en egen röst. Tre sidor per dag, skrev jag fyra så fick jag sluta. Det gick enklare och enklare. Efter ett tag började jag snitta fem, sex sidor per dag. Den invecklade mytologi jag hade hittat på kom till användning här och där, men jag brydde mig inte om att försöka göra den konsekvent. Där det skevade eller fanns hål så lappade jag till dem genom att hitta på nya grejer. Vidare, bara vidare!
   Någonstans under det återupptagna arbetet växte övertygelsen att det fanns en del 2 att skriva och att denna skulle handla om Palmemordet. Jag har inte det ringaste minne av hur den idén kom för mig, men den blev ett faktum. Jag hade heller inte en susning om vad denna andra bok skulle handla om, utöver att den skulle innefatta mordet på Sveriges statsminister. När jag närmade mig slutet på Himmelstrand, kastade jag därför helt sonika in det så kallade "Palmevapnet" i handlingen.
   Det kanske låter dumdristigt eller rentav korkat att plantera ett så viktigt handlingselement utan att veta hur det ska användas. Så gör väl inga riktiga författare? Nä, kanske inte. Men jag gör så. Så rodde jag då slutligen båten i hamn, med Lennart och Olof dansande vid apokalypsens rand, en scen som jag haft med mig nästan från dag ett.
   Jag tycker att Himmelstrand är ganska rörig och den tillhör inte favoriterna av de jag skrivit. Men visst, man kan också se den som ytterst påhittig och expansiv, allt flyger iväg i de mest oväntade riktningar, och det finns en hel del fina personporträtt.
Något litet visste jag om boken som senare skulle bli "Rörelsen": att den skulle vara tvärtom. Där Himmelstrand haft en stort persongalleri, oändliga vidder och vansinniga påhitt i en uppdiktad värld, skulle nästa bok vara starkt förankrad i en verklig geografisk plats, klaustrofobisk och skriven från en mycket ensamt jags perpektiv. Tvärtom.
   Så blev det också.