Utländska bokomslag

Efterord till Låt den rätte komma in

   Mina första anteckningar till det som skulle bli Låt den rätte komma in är daterade december 2000. De första meningarna lyder: "En vampyrroman. Som utspelar sig i Blackeberg." Längre ner på samma sida har jag bestämt att slutscenen ska utspelas i ett badhus. Klor och blod.
   Någon vecka senare har jag skrivit ner en dröm jag haft där jag sjunker genom snö och inte kan komma upp. Jag spekulerar i om vampyren ska dö på detta sätt. Jag vill att berättelsen ska äga rum på vintern, i snö.
   Mängder av bilder som jag senare antecknar får inte plats i romanen. Hur det ska bli en smärre vampyrepedemi där framförallt barn och tonåringar som blivit smittade gömmer sig i källarkontoren om dagarna. Hur en vampyr krälar upp ur sin grav i barnens sandlåda. Med mera.
   Men de mest ursprungliga bilderna blir kvar. Snön. Badhuset. Att jag ska använda mig av min egen uppväxt. Andra saker transformeras och till exempel källarkontoren kommer att få en viktig roll, men inte den jag tänkt.
   Innan jag skrev de första anteckningarna hade jag spekulerat vagt under ett par månader. Den allra första idén var maximalt enkel: "Någon hemskt kommer till Blackeberg. Vad händer?" Efter ett tag bestämde jag mig för att det hemska skulle vara en vampyr. Jag måste påminna om att detta var flera år innan Twilight. Det fanns en del vampyrfilmer och romaner (Anne Rice bör särskilt nämnas), men smittan från Dracula hade inte de epidemiska proportioner den nu har. Vampyrer var en liten subgenre.
   Egentligen började alltihop några månader tidigare. Min hustru Mia arbetade då som lärare på en folkhögskola och hade bestämt sig för temat "Skräck" med sina elever. Att de skulle skriva skräckberättelser, göra skräckfilmer och så vidare.
   Detta var i sin tur inspirerat av att jag hade fått Mia att se ett antal skräckfilmer på video, då jag själv hållt denna genre kär sedan de tidiga tonåren, smitit in på barnförbjudna skräckfilmer sedan jag var tretton, läst samtliga böcker i Kalla Kårar–serien. Men det är en annan berättelse.
   I syfte att förbereda sig lånade Mia hem ett par böcker om skräckgenrens historia. Även jag läste dem eftersom jag inte pallade att hon skulle kunna mer om detta som ju liksom var min grej. En smula missunnsamt möjligen, men lyckosamt i längden.
   Ty när jag läste dessa böcker fattade jag någonting. Jag inser att det låter obegripligt korkat, men vad jag fattade var detta: Skräcklitteraturen är en egen genre som mängder av författare har skrivit i. Det finns bra och dåliga exempel och det finns en uppsjö av romaner och noveller. För mig hade skräck liksom bara ... funnits.
   Jag vet, jag vet, men nu uppehåller vi oss inte vid det. Det väsentliga var att denna min banala insikt födde följande tanke: Jag kan ju den här genren och tycker om den. Kanske jag också skulle pröva att skriva något?
   Skrivit hade jag gjort länge. Först monologer och skämt till trolleritricken jag framförde. Sedan ståupptexter till mig själv och andra. Sedan försök till romaner och noveller, dikter samt ett antal helaftonspjäser. Ingenting blev riktigt bra eftersom jag strävade alltför hårt efter att vara Författare med stort F.
   Men nu skulle jag alltså testa att skriva en skräcknovell, bara för att se om jag kunde. Jag hittade raskt på en handling som gick ut på att en man och hans flickvän lider skeppsbrott med sin segelbåt långt ute i Roslagens skärgård, om hösten. Berättelsen börjar när mannen blåslagen och stelfrusen vaknar till liv på en klippa. Han vacklar runt ön och hittar sin flickvän liggande död på en stenstrand. Han fortsätter runt ön, sökande sin mobiltelefon. När han återvänder till stenstranden är flickvännen inte längre där. Och så vidare. Det blir så småningom en zombievariant.
   Jag döpte berättelsen till "Våran hud, vårat blod, våra ben" efter en textrad av Morrissey. På fredagskvällen delade jag och Mia en flaska vin medan jag läste upp berättelsen. Vi var skräckslagna, båda två. Trots att jag skrivit själv så fick jag rysningar av hur obehagligt allt var. Det var, kort sagt, en riktig höjdare.
   (I efterhand ser jag att den är rätt illa skriven, men effektiv. Inte bra nog att publiceras, men jag har plockat grejer ur den till "Tjärven" och lånat dess titel till en framtida novellsamling.)
   En väsentlig sak här är att jag skrev den tjugosidiga novellen på några dagar. Det var liksom inga problem. För första gången skrev jag på något som jag kände att jag behärskade. Skräck, ju. Det ska vara otäckt. Handlar bara om att kratta, plantera och göra det så läskigt som möjligt. Nemas problemas.
   Redan den där fredagskvällen, efter avslutad läsning och glatt skålande, tänkte jag: Det där var ju inte så svårt. Kanske skulle försöka skriva en hel roman? Något om Blackeberg. Hur något otäckt kommer dit.
   Andra skrivuppdrag låg emellan, humorgrejer, men på småstunder funderade jag vidare på den där romanen och efter mer tänkande och antecknande började jag skriva på den våren 2001.
   Trots att den bara tog drygt sju månader att skriva så blev den under resans gång föremål för omfattande förändringar. En äldre polis hade en viktig roll i en tidig version. Jag hade läst på om en gren inom forensisk vetenskap som kallas blood stain pattern analysis. Det var egentligen polisens hustru som var experten och genom att studera hur blod flugit och landat på olika brottsplatser i Sverige kom de fram till att något mycket underligt var i görningen. Blod hade flugit på omöjliga sätt.
   (Det finns ett eko av det handlingsspåret kvar precis i slutet av romanen, när man undersöker simhallen)
   Denne polis fick stryka på foten till förmån för ett gäng alkisar på den lokala kinakrogen. Det var först när jag hittade denna lilla grupp vinddrivna existenser med stort behov av varandra och kom på att de skulle bli vampyrjägarna, som jag kände att jag hittat romanens ton.
   Gestalten Håkan hade jag länge problem med. I tidiga versioner var han ett slags Patrick Bateman, pengahungrig och driven av nihilistiskt maktbegär. Det gick så långt att romanen kraschade och jag inte kunde skriva något på en månad eftersom jag inte kom vidare med Håkan. Trodde inte på honom. Så fick jag tanken: Om han gör det av kärlek? En perverterad och förvriden kärlek, men dock en kärlek som han kan hålla fram som motiv för sig själv. Det löste upp flera knutar och jag kunde komma vidare.
   Allt tycks så självklart när det väl står på den tryckta boksidan. A leder till B som leder till C. I själva verket kan det vara en hårslitande verksamhet att hitta på och sedan välja det rätta.
   Ett exempel: När den zombiefierade Håkan är på väg tillbaka till Blackeberg skrev jag dessa instuckna partier utan att veta vad som skulle hända när han väl anlände. Det var en spännande uppbyggnad som krävde ett ordentligt crescendo och jag såg två alternativ: 1) Något helt annat än vad man väntat sig händer. 2) Exakt vad man väntat sig händer, fast mycket värre. Efter långt övervägande valde jag alternativ 2.
   (Scenen mellan Zombie-Håkan och Eli i källarkontoret är för övrigt den enda i alla mina böcker som folket på Ordfront sagt att jag måste ändra eftersom den är alltför obehaglig och jävlig. Den ursprungliga versionen var alltså ett par resor värre än den tryckta. Jag minns att jag skakade i hela kroppen efter att ha skrivit den och var tvungen att lyssna på "Kvinnan jag drömmer om" med Richard Wolff och Eva Dahlgren flera gånger för att lugna ner mig.)
   Avslutningsvis några ord om det som är romanens centrala tema och som vi valde att helt koncentrera oss på när det skulle skrivas filmmanus så småningom: relationen mellan Oskar och Eli.
   Trots allt som nämnts ovan var det denna relation som var den allra svåraste nöten att knäcka och några gånger drev mig till randen av förtvivlan. Det centrala problemet kan uttryckas mycket enkelt: Varför bryr sig Eli om Oskar?
   Att den ensamme, mobbade Oskar fascineras av den underliga flickan och önskar komma närmare är inte så konstigt. Att hon är vampyr är väl närmast en bonus. En mytologisk varelse, liksom. Wow. Men Eli? Varför bryr sig Eli om Oskar?
   Återigen: Nu när det är skrivet och tryckt kan allt verka självklart, men det var sannerligen inte självklart medan jag höll på och med risk för att bli tjatig måste jag ännu en gång dra in Mia i handlingen, ty det var hon som med risk för sin egen trevnad drev mig vidare.
   Jag har alltid läst mina böcker högt för Mia allt eftersom de skrivs, sisådär tjugo sidor åt gången. Jag vill se hur hon reagerar, höra vad hon tycker, veta om jag är på rätt spår och ibland få hjälp med att lösa knutar.
   Nå. Högläsandet av Låt den rätte komma in gick i stort sett bra tills jag kom fram till scenerna med Oskar och Eli. I de tidiga versionerna var Eli en fjär, tragisk och vacker figur. En pojkfantasi, månne. Jag läste om dessa möten för Mia, den högtravande dialogen och det underliggande hotet från Eli. Jag tyckte det var toppen.
   Mia sa: "Jag tror inte på det där. Det funkar inte. Varför skulle Eli bry sig om Oskar?"
   Hon sa det nog inte fullt så hårt, men det var kontentan. Jag försökte försvara mig, hänvisade till genrekonventioner och ditten och datten, men i slutändan stod jag ändå där med: det funkar inte. Jävla Mia. Jag sa att då fick det vara bra med alltihop, då klarar jag inte att skriva någon bok och resten av kvällen blev mindre trevlig.
   Sedan surade jag någon dag eller två, varpå jag återvände till berättelsen. Skrev om dialogen i mötena. Läste igen. Samma sak. Mia försökte nog linda in sin kritik ytterligare, men slutresultatet var oförändrat: det funkar inte. Jag tror inte på det.
   Jag minns inte hur länge detta pågick innan jag på allvar började att krympa Eli, göra honom till någon som i grunden är ett barn smittat med en hemsk sjukdom som gör att han måste döda människor och dricka deras blod. Någon som inte fått vara just barn på väldigt, väldigt länge och söker sig till Oskar för att få en lekkamrat.
   Vad jag däremot minns är att när jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, skrev om dessa partier med detta i åtanke så kände jag för första gången att det klickade. Nu stämmer det. Jag läste för Mia och hon fick tårar i ögonen, kanske en smula av lättnad också, men mest för att det berörde, att det funkade. Jag hade mitt kärlekspar och från den stunden var det aldrig några problem med deras möten och hur deras relation utvecklades.
   Jag vill nämna det eftersom Låt den rätte komma in på gott och ont lagt grunden för allt jag senare gjort. Utan: "Av författaren till ..." är det nog många som inte skulle hittat fram till mina andra böcker. Det har blivit två filmer och flera teateruppsättningar. Men utan Mias framhärdande, med trista kvällar som resultat, utan ambivalensen i relationen Oskar/Eli som är berättelsens kärna skulle inget av detta finnas.
   Nuförtiden är jag mindre vresig när hon har invändningar mot mina berättelser. Oftast.

   Rådmansö, december 2014