Utländska bokomslag

Efterord till Hanteringen av odöda

   Jag började anteckna idéer till berättelsen "När vi döda vaknar" i november 2001. Jag tänkte mig den som en längre novell där de som varit döda kortare tid än två månader i Stockholmsområdet återvänder till livet. En zombienovell. Min twist på temat var helt enkelt att de odöda inte är aggressiva. De vill bara komma hem och låtsas som om de fortfarande lever, trots att de är i stort sett hjärndöda.
   Liksom Låt den rätte komma in skrevs några år innan vampyrer blev lika allmänt förekommande som bokhyllan Billy, så skrev jag min zombiehistoria ännu några år innan samma vampyrer blivit nedtrampande av zombiehordarna i World war Z, The walking dead, m.m.
   Jag påpekar inte detta för att hävda någon stor originalitet, det fanns en ju hel del vampyr – och zombiehistorier både på film och i litteratur som jag förhöll mig till när jag hittade på mina berättelser, men det var inte samma massiva våg. Jag kunde åtminstone inför mig själv hävda att jag höll på med något nytt.
   En utgångspunkt var alltså att zombierna inte skulle vilja äta upp människor, de skulle primärt vara döda som återvände. Möjligen betingat av min pappas drunkningsdöd ville jag undersöka en aspekt av sorgens natur. När någon närstående dör, och speciellt om det sker plötsligt, så är det en tanke som biter sig fast: Det har inte hänt. Och om det har hänt så är det overkligt. Kom tillbaka. Kom tillbaka. Vad skulle hända om den döda människan verkligen kom tillbaka?
   Nästa igångsättande faktor kom ifrån Sven-Eric Liedman och det citat som inleder "Bilaga 2" i boken. Hur man definierar ett "Vi" genon att definiera ett "Dom". Och finns det någon grupp människor som är mera "Dom" än just de döda? Detta citat födde tanken att berättelsen även skulle behandla den större rörelsen i samhället. Hanteringen.
   Så långt allt väl. Det var när jag skulle till att gestalta denna fint tänkta berättelse som problemen började. Trots att den är min kortaste bok så är det den som tagit längst tid att skriva. Jag började, skrev 80 sidor, började om. Skrev 120 sidor, började om.
   Mitt stora problem var persongalleriet. För den som är onödigt insatt i vad jag skrivit så kan det kanske vara roligt att veta att Roland i Tropicos länge var en av huvudpersonerna. Han skulle sedermera få en viktig roll i "Sluthanteringen", en biroll i "Lilla Stjärna" och slutligen huvudrollen i min pjäs "Fem kända musiker döda i seriekrock". Men i Hanteringen hörde han inte hemma. Det tog mig dock ett bra tag att fatta det.
   Några år tidigare hade jag skrivit ett hundratal sidor på en havererad roman som jag kallade "Inga blommor från Bernard" och det var först när jag från denna berättelse baxade över den gravt överviktige journalisten Gustav Mahler som det äntligen började att lossna.
   Detta var under den period då jag fick min första vända av refuseringar på min första roman, Låt den rätte komma in och jag tvivlade på min förmåga att alls kunna skriva en roman. När nästa vända refuseringar kom, och jag la Låt den rätte åt sidan, blev Hanteringen än mer viktig eftersom det nu var den som skulle övertyga förlagen. Det är svårt när saker blir alltför viktiga. Det tenderar att låsa sig.
   Och låste sig gjorde det, om och om igen. Jag laborerade med olika stilar, berättarperspektiv och karaktärer. Där Låt den rätte komma in med vissa undantag flöt ur min skalle som en obruten väv så kändes Hanteringen mer som ett klumpigt ihopsytt lapptäcke, fult och föga brukbart. Jag hatade den.
   Till råga på allt så hade den svällt ut över det format jag hade siktat på. Jag hade tänkt mig en novell på 60-80 sidor och satt nu med flera hundra sidor text som vägrade att bli en sammanhållen historia. Jag gav upp, krälade tillbaka, gav upp igen.
   Skam till sägandes så var det först när Låt den rätte komma in hade blivit antagen av Ordfront och de efterfrågade ännu en roman som jag äntligen tog mig samman. Jag hade fått en bekräftelse på att jag kunde skriva och att skräck var okej. Med mer kylig blick – författarblick, tack så mycket – betraktade jag mitt lapptäcke, rev isär det och satte ihop det igen med ett gäng nya element infogade.
   Det viktigaste för att hålla ihop historien var Fiskarens gestalt, samt tanken om fjärilarna och larverna. När jag kom på att låta Mahler fly ut i skärgården började historien för första gången skriva sig själv. Under den processen skymtade jag också för första gången helheten och kunde skriva vidare med den för ögonen.
   Vad jag aldrig visste var hur det skulle sluta. Någonstans medan jag skrev om oroligheterna i Heden så bestämde jag mig: "Jag slutar när det känns som att det är färdigt." Jag hade då redan skrivit scenen med Anna och Elias i ekan och tyckte att den fungerade som ett tematiskt sammanknytande slut. Det större skeendet fick avbrytas när det kändes som att det var nog. Och så blev det.
   Hela tiden höll jag även framför mig en mer grandios final där Fiskaren hämtar samtliga förlorade själar genom att låta fingrarnas metkrokar istället sitta längst ut i hårstråna, i hundratal. Men det passade inte och det skulle krävas en lång uppbyggnad för att hamna vid den punkten. Jag pallade inte mer.
   Först något år senare, när jag höll på att sammanställa novellerna till samlingen Pappersväggar klarade jag av att återvända till Heden och äntligen göra bruk av den där bilden som hade malt i mig sedan jag lämnat Hanteringen. Jag minns att jag av någon anledning lyssnade om och om igen på "Yes sir, jag är boogie" med M A Numminen medan jag i rasande takt skrev långnovellen "Sluthanteringen" där Roland och Tropicos äntligen fick kliva ut i rampljuset.

   Jag tror att Hanteringen är den av mina böcker som flest människor håller fram som sin favorit när jag är på signeringar eller författarsamtal. Jag har hört om ett par fall där människor som ligger för döden rekommenderat den till sina närstående att läsa.
   Det är givetvis underbart att höra, mitt i sorgligheten och samtidigt känns det märkligt. Jag begriper mig fortfarande inte på den boken. Alla min andra böcker vet jag i stort sett hur och varför jag skrev, men Hanteringen känns som en segdragen hallucination, ett långkok där jag inte kan urskilja de olika smakerna.
   Jag minns den zombieskräck som plågade mig under något år efter min pappas död. Hur jag kunde se gestalter i mörkret och till och med var rädd för att bada eftersom jag tyckte att skepnader rörde sig under ytan. Och sorgen, givetvis. Den fåfänga bönen att han skulle komma tillbaka och vara pappa och farfar så vi kunde göra allt det där jag tänkt mig.
   Jag tänkte mycket på pappa när jag skrev, och jag förmodar att allt det där har smugit sig in i Hanteringen på ett sätt som jag inte är kapabel att se och att det träffar vissa människor, och speciellt dem som varit med om en förlust.
   Så även om jag själv inte begriper mig på Hanteringen och inte ens vet om jag tycker att den är bra, är jag tacksam för att det finns andra, läsare, som tar vid där jag inte längre förmår.

Rådmansö, december 2014