Reklamfilm för boken

Utländska bokomslag

Efterord till Människohamn

I skillnad till de flesta av mina andra berättelser, så vet jag exakt var och när Människohamn började. Sommaren 2001 på Sunnkobbarna i Roslagens skärgård.
   Det var en vacker dag med blå himmel och enstaka molntussar, så vi åkte iväg med Storbåten för att tillbringa dagen på någon ö och valet föll på de relativt avlägsna Sunnkobbarna. Det var strax efter att vi lagt till, brett ut våra filtar och packat upp korgen som jag fick syn på fåglarna.
   Jag vet inte vilken sort det var, har aldrig varit bra på sånt, men det var en flock bestående av kanske tusen småfåglar. Över det öppna havet rörde sig denna flock, tätt packad och med skiftande konturer beroende på vind och flockens kollektiva vilja. Jag blev stående med gapande mun och glodde på fenomenet. Jag hade sett det förut, men aldrig så tydligt, avtecknat mot himlen och havet.
   Flocken drog in över ön och antog vagt formen av en val för att i nästa ögonblick lösas upp, dras ut och för en sekund se ut som en kanot. Ut över havet igen där den under några sekunder blev formlös innan den drog sig samman och bildade ett ansikte som skiftade i utseende innan det sprängdes. Och så vidare.
   Jag drabbades av tanken: de försöker säga något. Att symbolerna som fåglarna målade över himlen inte var slumpmässiga utan delar av ett uråldrigt och bortglömt språk. Detta ledde vidare till konceptet: Det finns en kraft i havet som styr skärgården. Det är den som kommunicerar med oss, men vi förstår inte längre vad den säger.
   Fåglarna flög vidare och jag blev kvar på klippan med embryot till en roman pickande i bakhuvudet.

Nå. Detta var alltså 2001 och min första bok Låt den rätte komma in var duktigt genomrefuserad och jag hade kört fast i skrivandet av min andra. Det var först fyra år senare, då jag just hade avslutat första versionen av filmmanuset till den inte-längre-refuserade boken, som pickandet från den hemliga platsen ökade i styrka och det var dags att släppa ut vad som nu än befann sig där.
   Att dolda krafter styr skärgården är ju i sig inte mycket till idé, men det var ändå den övergripande principen. Jag visste också att det skulle handla om ett försvunnet barn. Länge drogs jag med bilden av ett barn som försvinner under ett pulkarejs. Stor grupp barn som ska tävla nedför en backe. Pappan står vid toppen när alla barn rutschar iväg, mamman väntar vid foten. Alla barn kommer ner, huller om buller. Men just deras barn har försvunnit någonstans på vägen.
   Denna bild hängde å sin sida samman med när min egen son försvann i en skog när han var fyra år. Vi hade varit ouppmärksamma ett par minuter och han hade gått iväg på egen hand. Vi ropade, vi följde hans spår i det lätta snötäcket. Längre in i skogen fanns knappt någon snö och heller inga spår. Skräck grep om mitt hjärta. Medan vi gick där och ropade och letade började en hemsk aning att växa i takt med dånet i skallen: att han hade försvunnit. Inte ramlat och slagit i huvudet, inte blivit tagen av någon, utan just försvunnit. Som om han aldrig hade funnits. Jag hade inte förtjänat denne underbare pojke och nu var han borta.
   Vi hittade honom så småningom, men bilden hade bränt sig fast och vid skrivandet av Människohamn återvände jag till den. Jag försöker i görligaste mån att röra mig i närheten av mina egna rädslor när jag skriver mina berättelser, jag har ett behov av egen bävan för att kunna förmedla något av den till läsaren. Med Människohamn var det alltså denna specifika skräck jag kretsade kring. Jag förkastade pulkarejset och gick närmare min egen upplevelse.

Boken är tillägnad min far och en del av min ambition med den var just att skriva fram den värld som han givit mig och fortsatt att ge mig tills han drunknade sommaren 1998. Flera av Anders barndomsupplevelser är baserade på mina egna och mången är den strömming jag har fiskat och sålt i mina dagar. Finansieringen av mitt trolleriintresse, dyra prylar och böcker, sköttes till stor del via sommarens krängande av strömming och böckling. Liksom Anders var jag bara till hälften sommargäst och pappas otäta hus är förebilden för Smäcket, till och med tallen står kvar utanför förstubron.
   Den skärgård jag beskriver är fiktiv och det finns, vad jag känner till, ingen ö som heter Domarö, men den är baserad på den skärgård där jag till en del växte upp. Namnen är ändrade, men känslan samma. Nog om detta.

Våren 2005 började jag alltså att anteckna. Under pauser i arbetet med nya versioner av filmmanuset fyllde jag på med idéer och skapade kött kring det bräckliga skelett som blivit mig tilldelat. Under hösten hade jag en sådan mängd av möjliga bilder att jag prövade en ny metod som jag sedan har använt av och till.
   Jag vet att vissa kan sätta upp post-it-lappar, dra streck och flytta runt tills de har en tydlig struktur som de sedan följer. Det fixar inte jag eftersom det för mig ligger i skrivandets natur att mycket ska vara oklart och måste skrivas fram.
   Ändå behövde jag någon slags av överblickbarhet, eftersom bilderna var så många. Jag klädde därför en hel vägg i min lilla skrivstuga med rullpapper och där skrev jag ner alla lösryckta idéer, möjliga berättelser och citat. Printade även ut ett gäng bilder som jag klistrade dit här och var. Varje gång jag körde fast i berättelsen, satte jag mig och stirrade på den där väggen, flög med blicken över orden och bilderna. Ibland fastnade något, ibland inte.

Avslutningsvis några ord om min metod. I den mån jag har någon så utkristalliserades den under skrivandet av Människohamn. I korthet kan den uttryckas som: "Save your darlings". Jag har ett gäng grundbilder som är anledningen till att jag alls vill skriva berättelsen och dessa håller jag fast vid med näbbar och klor, hur konstigt det än kan bli.
   Henrik och Björn är ett belysande exempel. Jag minns inte när jag fick bilden av spökena efter ett par tonåriga killar som åker runt på en flakmoppe och enbart talar i citat från The Smiths – vare sig Henrik eller Björn säger alltså en enda replik som inte är en direktöversättning av någon eller några rader från just The Smiths – men när jag väl hade fått bilden gav jag mig fan på att den skulle in.
   Det är så det funkar för mig. Jag har de där grundbilderna som kan tyckas helt omöjliga att kombinera och själva romanen växer fram ur de berättelser och ibland många kapitel som jag tvingas hitta på för att göra den omöjliga kombinationen till något både möjligt och förhoppningsvis spännande. Bilderna är min drivande kraft och jag släpper dem inte förrän jag lyckats krångla mig fram till den punkt där jag äntligen kan skriva dem. Romanen är såsom ett hus som jag konstruerar i syfte att härbergera och skydda en liten uppsättning tavlor.

Allra sist en lustig detalj. När jag skriver mina berättelser har jag alltid en eller flera låtar som jag använder som - vad ska jag kalla det? - emotionell resonans. Liksom med mina bilder är det inte glasklart varför det blivit just dessa låtar, men det finns någon feeling jag är ute efter. Jag kan börja arbetet med att lyssna på låten, ibland ha den gående i en loop i bakgrunden medan jag skriver.
   Med Människohamn var det givetvis ett par låtar med The Smiths, men framförallt var det "Lifelines" med A-ha. Något med det ödsliga, svävande och storslagna i låtens stämning passade berättelsen och jag kunde ha låten loopande på låg volym under hela dagen.
   När boken var färdig och jag hade skrivit de allra sista replikerna utöver epilogen som tillkom senare, så gick jag in i huset och meddelade triumferande att, jepp, nu var det klart! Som ett sista bokslut fick jag också för mig att kolla på iTunes exakt hur många gånger jag faktiskt hade spelat Lifelines under skrivandet.
   666 gånger.

Rådmansö, augusti 2015